Nervös..

Så är dagen D här...igen.
Minns så väl när vi skulle operera Alwe första gången, i maj 2010. Han va inte ens 1 1/2 år och pytteliten.
När han vaknade efter narkosen var han så förvirrad och ledsen så han grät, grät och grät. På sjukhuset, när jag försökte ge mat och hela vägen hem från Skövde.. Skitjobbigt..

Nu är det i stan denna gången. Så skönt och han är lite större så det har faktiskt gått att prata med honom.
Igår hittade jag ett bildspel om Liam som skulle göra samma operation. Skitbra med bilder och förklaringar på rätt nivå så den tittade vi igenom och pratade om hela familjen.

Maj 2010

Så gott att jag har min stöttepelare med mig, mannen i mitt liv som jag inte så ofta nämner men som betyder allt. Mina grabbar är det enda som fått mig att klara mig igenom de mörkaste dagarna jag haft i mitt liv.
För lätt har inte denna perioden varit.. Nu hoppas vi så att detta ska göra att liten slutar riva sig blodig i öronen och skrika på nätterna.
*håller allt jag har*
Alwe och Jimmy.. Jag älskar er...
2004 på Stadt när jag träffade Jimmy officiellt (hade ju spanat in honom på gymet med) var min högvinst...

Och tacksamheten mot min familj och mina vänner som stöttat, stått ut och funnits där under dessa 4 år går inte att förklara i ord. Men jag hoppas ni vet vad ni betyder?!?! Även om fokus varit på mig, mig, mig och min familj..
Love, Angel