Skäms:(

Jaaa, vad ska jag skriva? 

Allt eller inget? Hur askass jag är, utan karaktär och dömd till denna oformlighet resten av mitt liv? 

Jag skäms över min kroppshydda, över att vara en tjock mamma och tjock över lag. 

Jag har alla möjligheter att ta mig ur mitt sockerberoende: möjlighet att få sova, stöttande vänner, världens bästa sambo och en härlig familj men nej då.. Dåliga ursäkter finns det alltid!!! 

Jag försökte smita från ett 3-årskalas idag, för jag vet att äter jag misnta lilla vitt bröd eller sött så kommer suget igen, igen, igen o igen och jag kan INTE stå emot senare- Men istället för att förbereda mig mentalt och ta den biten när den kommer efter kalaset så gör jag chokladbollar med lillkillen (igår). När vi var klara ville han inte ens ha några så dem åt jag i stort sett upp själv. Och eftersom vi ändå skulle på kalas idag så kunde jag ju äta chilinötter och dricka dricka igår, eller hur? 

Hur kan man vara så jävla dum, rent ut sagt? 

Jag är en vuxen människa, 34+, träningsvan mer än hälften av mitt liv och utbildad friskvårdskonsulent. Det finns liksom ingen ursäkt ens?!? Ändå sitter jag här och har missbrukat mat i 2 dagar. 

DET mina vänner är den nakna sanningen idag!

/Angel